I marken under Dannemora pågår malmbrytning och sprängning. Det är spännande att det händer saker, även om jag inte är odelat positiv, eftersom det låter en hel del om sovringsverket. Sprängningarna stör mig inte så mycket, även om jag hoppar högt ibland, för det låter som om någon står och skjuter skarpt inne i huset. Glasrutorna skallrar och ibland gungar det till, så att spetsglasen i vitrinskåpet skört protesterar.
Plötsligt i september gick det inte att stänga köksdörren längre. Förr om åren har dörren kunnat gå trögt, för att virket svällt. Nu är det en glipa på centimetern och det blir ruskigt kallt inne. Kanske är huset på väg ner i avgrunden?
Gruvbolaget tror inte att det blivit sättningar på grund av sprängningarna, men är i alla händelser så schysst att det ska fixa så dörren går att stänga. I väntan på fixet har jag hängt upp vinterdraperierna för dörren några veckor tidigare än vanligt. Draperierna är från tiden kring sekelskiftet 1900, en daldräll vävd i blått och gult.
Den smala trasmattan på golvet är en av tre, som jag köpt på Återbruket i Tierp. Trasmattor är fint, praktiskt och värmande, även de.
Kökshandduken i blått och vitt med ett E i korsstygn har min mammas moster Magda vävt. Hon var ålderdomshemsföreståndarinna i Norberg och gifte sig Eriksson. Hennes handdukar och örngott använder jag dagligen. Mycket fick jag redan när hon levde; hemgiften hon vävt ihop själv hade räckt till en stor familj. Eftersom de bara hade ett barn och aldrig fick några barnbarn förblev det mesta oanvänt.
Klädställningen och min vigselring var det som han som skulle bli min man och jag bar hem från Antikmässan i Älvsjö i februari. På ställningen hänger dotterns skotskrutiga 1960-talscape i Stewarts tartan (den räknar vi som vår släkttartan) och hennes keps i Harris Tweed. Min sammetskappa från favoritdesignern Ewa i Walla börjar bli lite för tunn för årstiden. Snart är det dags att hämta ner de värmande, vävda vinterkläderna från vinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar