Korta dagar

Två arbetsdagar i veckan är alltid för korta. När klockan närmar sig stängningsdags i antikaffären fredagar och lördagar känns det snopet och ibland till och med dystert:
-Va? Redan!
Och en vecka kvar tills jag får komma hit nästa gång.
Sommartid är det ytterligare en dag, söndagar, som bara svischar iväg. Själva idén med antikviteter och äldre design kanske är att hejda tiden. Vilken paradox då att tiden rusar när jag äntligen får arbeta i mitt drömyrke.
Det fanns en tid då jag hade en stooooor affär i Sommarro i Uppsala och kunde ha öppet fem dagar i veckan. Vilken lycka! Men allting har sin tid och nu har jag tre små affärer på deltid istället.
De har sinsemellan helt olika karaktär och det är kul, för då kan jag renodla. I stan, där jag sitter nu, är det femtio- sextio- och sjuttiotal som gäller. Bara.
Så ser det inte ut alls hemma, men jag har en dröm om att inreda min stora vind och där blir det 1900-tal för hela slanten. Så när jag ledsnar på 1700-talets umbäranden kan jag bara gå en våning upp till det eleganta femtiotalsmöblemanget, hade jag tänkt. Just nu är det dock så långt från elegant man kan komma, men ganska spännande, för vinden är 150 kvadratmeter stor och en veritabel skattgömma. Eftersom jag glömmer det mesta, blir det som att hitta nytt varenda gång jag trasslar mig fram däruppe. Precis som när man letar i strykkorgen och hittar kläder man glömt att man ägde.
-Jippi! Nåt nytt att sätta på sig!
Praktiskt och ekonomiskt.
Sortera och luska är bland det roligaste som finns. Vem kan har gjort den här vasen? Designat tyget? Snickrat möbeln? Internet innebär så klart en revolution, men ännu roligare är att sitta och bläddra i sina kära gamla böcker och hitta bilder och initierad text om det föremål man undrar över. Eller gamla tidningar med annonser för produkter som var nya för 50 år sen och som jag om fredagarna och lördagarna varsamt plockar upp på hyllorna i affären, innan det alldeles för tidigt är dags att stänga och åka hem. Suck.