Höst i sommarhuset

Novemberutsikt över the one and only sjö Sommen från farbror Johans veranda.

Så klart det finns nackdelar med att ha ett rastlöst inre driv, men det mesta kan man anlägga positiva aspekter på.
Ingen riktigt vettig människa skulle kanske envisas med att ha en antikaffär i varje buske. Säkerligen skulle en och annan tycka att det vore splittrande, olönsamt och synnerligen opraktiskt. De har rätt.
Men det är så underbart trevligt att ha antikaffär, så jag tycker nog inte att man kan ha för många. Och vilken omväxling det blir!
Igår, i ett novembertrött Uppsala, blev plötsligt beställningslistan från varor i sommarbutiken full. Sankte Per säger aldrig nej till en utflykt och 35 mil i mörker bangar han inte för. Så i förmiddags vaknade vi utsövda i tystnaden på Blåkulla.
Medan den trötte chauffören låg och drog sig under täcket gjorde jag eld i kakelugn och vedspis, bryggde te och malde kaffe. Så härligt hemtrevligt att tassa omkring i flanellnattlinne och varm morgonrock från 1940-talet och duka slagbordet med Spaljéporslin!
Dagern ville sig inte riktigt, så frukosten avnjöt vi i skenet från levande ljus och fotogenlampa.
Medan maken sedan vandrade på luffarstråt längs grusvägarna i Moodalen, for jag ner till byn och kollade runt släktens stugor att allt verkade vara i sin ordning, innan jag effektuerade beställningarna från Gatstugan. Imorgon bär det av hemåt igen. Omväxling förnöjer.

Nyskördat till kvällens ugnsstekta vildsvinsrygg.

När är det jul igen?

Jag har en teori: När sommaren varit blöt och hösten ännu blötare och det är halvdager från bittida till fikadags, då det blir kolmörkt, vill vi gärna hoppa direkt till jul. Gå direkt till GÅ, utan att passera november.
Varje år säger vi att det börjar julskyltas allt tidigare, men det stämmer faktiskt inte. Det som jag däremot har noterat i år, är att många börjar köpa julklappar och leta adventsljusstakar mycket tidigare.
Medan en del försöker avskaffa julfirandet för tjugonde året i rad utan att lyckas, lever drömmen om tindrande ögon kvar hos desto fler.
När november är som dystrast ordnar Österbybruks kulturförenings sjuror julmarknad vid herrgården. Jag har alltid varit fullkomligt emot allt som liknar jul och julskyltning före första advent. Så när jag skyltar jul vid advent plägar glöggandet ha varit igång några veckor och tindrandet redan ha kommit av sig.
Men det finns anledning att tända ljus när det är mörkt. Man kan tända ljus i väntan på advent. Så bråttom är det inte.
 Idag när julmarknaden i Österbybruk öppnade i strilande regn, tände jag marschaller vid min ojuliga affär och kostade på mig att slå på infravärmen. Regnet avtog för att upphöra, och när mörkret föll flammade de små eldarna uppmuntrande längs vägen: Det kommer en advent, det kommer en jul - i sinom tid.

Själen har varit på semester

Det började med att min vän Maria flyttade till Warszawa.
Sankte Per, alias PellePlopp, alias Stockholmarn, med andra ord min make, är alltid pigg på att åka nånstans. (Helst till Armenien, men dit har han inte kommit än. Själv nöjer jag mig med att flyga till Blåkulla till påsk.)
Det var i alla fall läge att dra till Polen 2010. Jag hade inte varit i någon "öststat" sedan muren föll, och mycket hade jag väntat mig, men inte detta underbara land, de fascinerande kontrasterna, det magiska språket som tycks bestå av mest s, c och z och som jag gärna skulle lära mig.
Veckan innan vi anlände till Warszawa störtade planet med halva den polska regeringen i Katyn. Hela Polen var i sorg och chock. Magnolian blommade. Torgen badade i blomsterkransar under de förolyckades porträtt. Chopinmusik började ljuda när man slog sig ner på någon parkbänk av slät, svart sten och blev sittande.
Redan i augusti var vi tillbaks. Denna gång i Gdansk under dominikanermarknaden. Berusande vackert, underbart, soligt, vänligt. Hansatid, prunkande jugend, Stalinkolosser och rostande jättekranar på varvet där Solidarność föddes  - allt samtidigt.
En dag åkte vi till den charmerande gamla badorten Sopot och blev betagna. Hit återvänder vi nu, drygt två år senare, när de långa, breda sandstränderna för länge sedan tömts på sitt bikinimyller. Ett par pälsklädda damer och några hundra sjöfåglar njuter i stället i oktobersolen vid den vita träpiren.

Femtiotreårig dam med ullsjal och shoppingkasse. 
Ja, och Europas längsta träpir också därnånstans.

Stiligt målade gjutjärnspelare bär upp trätaket över perrongen i Sopot. 
Precis som det ska vara.

Villa Sedan där vi bodde i ett konstigt, men trevligt rum under takåsen.

Mysigaste kaféet i Gdansk: Kawiarna Fimowa "W Starym Kadrze".