Utsikt

Blått är inte min grej. Är man grön, så är man.
Ändå är min älskades ögon ljusblå. Tapeterna i mitt sovrum är blommigt mörkblå med vinrött och guld. De fodrade sidengardinerna är vattrat ljusblå, lampskärmen med sitt guldband likaså. Den stiliga stormhatten som blommar i sen oktober utanför fönstret stoltserar i giftblå prakt.
Rullgardiner är ett elände. Nytillverkade ska vi inte tala om. Sånt plastskräp går fetbort. På vinden i huset hittade jag handmålade - sköra - 1800-talsrullgardiner jag tänkt återanvända, men jag är rädd att de trasas sönder av mina våldsamma morgon- och kvällsvanor. I åtta års tid har jag därför förgäves försökt få en, i och för sig prima, mörkblå 1950-talsrullgardin att svara mot behovet av mörker och skydd mot drag i sovrummet. Men ack, vad jag lidit varje kväll av dess anskrämliga uppenbarelse!
För något år sen rasade den ur sina fästen. Tålmodigt hängde jag istället upp den över gardinstången, tills den (rullgardinen) för ett par veckor sen rev sönder sommarspetsgardinerna med sina vassa piggar. Då fick det vara nog.
Ned från min skattkammarvind hämtade jag sidengardinerna, och nog hade jag väl nånstans i gömmorna gamla gardinfästen i mässingsplåt? Tre timmar tog det, för det är svårt att skruva i gamla skruvar med moderna skruvdragare ovan huvudhöjd med progressiva glasögon i min aktningsvärda ålder, men tusan så nöjd jag är varje morgon och varje kväll, när jag drar ihop eller isär gardinerna och känner mig som på film. Inga trilskande rullgardiner i kostymdramerna - eller hur?
På fönsterbrädan blommar åter en brudorkidé jag fick när jag slutade som viktväktarkonsulent i ett ytterfoder från Rörstrand av Louise Adelborg. Din lilla kuvertvasen tillhör samma serie - en variant av Nationalservisen. Intill den hyser en Gustavsbergskruka av Wilhelm Kåge en vit cyklamen jag haft i många år. Bara såna blommor kan jag få att blomma om. De andra avlider titt som tätt. Till höger om mässingslampan från 1920-talet två Rörstrandskrukor från 1950-talet i vitt räfflat gods med en pärlrad överst.
Munblåsta fönster med tejpade innanfönster - givetvis.
Insikten att utsikten inte är allt utan faktiskt vägen till just insikt gör att jag finner det extra angeläget att lägga vikt vid den första varseblivningen av världen varje morgon.

Fodrade gardiner stänger ute ljus, ljud och kyla.

Kastanjetider

Att skiljas är att dö en smula. När jag motvilligt tagit adjö av antikaffären för veckan är det ändå skönt att komma hem..Särskilt om hösten och särskilt när kastanjerna har kommit.
Mitt emot min butik på Hjalmar Brantingsgatan ligger Mykonos livs. Förutom att Vaso och Dimi har stans godaste oliver, får de också hem grekiska kastanjer i slutet av oktober. Till skillnad från de mesta man eventuellt kan hitta i vanliga mataffärer är dessa svällande, saftiga, frodiga, smakrika och prisvärda.
I min barndom var det högtid när vi fick ugnsrostade kastanjer och känslan återvänder nu. Det roliga är att min dotter känner samma förväntan och glädje.
Det är mycket enkelt att tillaga kastanjer. Sätt ugnen på 200 grader. Gör kryss i toppen på kastanjerna med en vass, liten kniv. Sätt kastanjerna med kryssen uppåt i grovsalt i en ugnsform. Efter 20 minuter är de klara. Servera med smör och flingsalt. Ett Primitivovin - eller varför inte äppelmust - passar bra till.
Grovsaltet har jag hällt upp i formen "Ringros" från Gefle 1964 med dekor av Sven-Erik Skawonius. Matbrödet bakar jag själv. Gruyèren ligger på ett engelskt flintgodsfat från cirka 1800. Ostkniven är från Nils Johan, 1950-tal. Det lilatonade vinglaset är munblåst, perfekt litet och signerat "Anders 82". (Undrar just vem denne Anders är. )
Ljusstaken i järn smidde min dotter i högstadiet på Uppsala Waldorfskola. Trådkorgen är gjord av Björn Nilsson i Gimo. Den blåvita emaljsilen från Kockums är också bra att ha nära till hands. Bakom köksbänken ger tre band handgjort kakel av Katarina Persson liv åt ljusreflexerna.

Korta dagar

Två arbetsdagar i veckan är alltid för korta. När klockan närmar sig stängningsdags i antikaffären fredagar och lördagar känns det snopet och ibland till och med dystert:
-Va? Redan!
Och en vecka kvar tills jag får komma hit nästa gång.
Sommartid är det ytterligare en dag, söndagar, som bara svischar iväg. Själva idén med antikviteter och äldre design kanske är att hejda tiden. Vilken paradox då att tiden rusar när jag äntligen får arbeta i mitt drömyrke.
Det fanns en tid då jag hade en stooooor affär i Sommarro i Uppsala och kunde ha öppet fem dagar i veckan. Vilken lycka! Men allting har sin tid och nu har jag tre små affärer på deltid istället.
De har sinsemellan helt olika karaktär och det är kul, för då kan jag renodla. I stan, där jag sitter nu, är det femtio- sextio- och sjuttiotal som gäller. Bara.
Så ser det inte ut alls hemma, men jag har en dröm om att inreda min stora vind och där blir det 1900-tal för hela slanten. Så när jag ledsnar på 1700-talets umbäranden kan jag bara gå en våning upp till det eleganta femtiotalsmöblemanget, hade jag tänkt. Just nu är det dock så långt från elegant man kan komma, men ganska spännande, för vinden är 150 kvadratmeter stor och en veritabel skattgömma. Eftersom jag glömmer det mesta, blir det som att hitta nytt varenda gång jag trasslar mig fram däruppe. Precis som när man letar i strykkorgen och hittar kläder man glömt att man ägde.
-Jippi! Nåt nytt att sätta på sig!
Praktiskt och ekonomiskt.
Sortera och luska är bland det roligaste som finns. Vem kan har gjort den här vasen? Designat tyget? Snickrat möbeln? Internet innebär så klart en revolution, men ännu roligare är att sitta och bläddra i sina kära gamla böcker och hitta bilder och initierad text om det föremål man undrar över. Eller gamla tidningar med annonser för produkter som var nya för 50 år sen och som jag om fredagarna och lördagarna varsamt plockar upp på hyllorna i affären, innan det alldeles för tidigt är dags att stänga och åka hem. Suck.

Att lyfta blicken

Igår arbetade jag i Söderfors. Det är en liten håla i nordvästra Uppland, med gott om mygg och misär, men med ett stolt förflutet, vackra bruksbyggnader, dramatisk natur och en levande industri. Erasteel tillverkar pulverstål och jag undervisar några av deras ingenjörer i svenska. På köpet får jag lära mig om industri och tillverkning och det är mycket intressant.
Söderfors är ett av vallonbruken i norra Uppland. Här anlades en ankarsmedja 1676. Herrgården byggdes ett decennium senare, men byggdes om redan i mitten av 1700-talet, eftersom den ansågs omodern. Ritningarna gjordes av favoritarkitekt nummer ett: Carl Hårleman.
Bruket med kyrka, värdshus och vacker bruksgata med vitputsade låga hus ägdes tyvärr aldrig av min farmorsfarfarsmorfarsmormorsfarfarsfar Louis de Geer, så jag kan ännu mindre göra anspråk på den herrgården än på några av de andra som de Geerarna ägde; annars skulle en liten rokokoherrgård sitta fint.
Söderfors herrgård är numera restaurang och hotell. Här brukar jag ibland inta min lunch mellan lektionerna. Bilden ovan visar vad jag ser när jag lyfter ögat mot himmelen från mitt bord i matsalen; en säkert sextio kvadratmeter stor stilig tromp l'oeil-målning i grått, vitt, duvblått och rostrött.
Igår serverades oxjärpar. Det har jag inte ätit sen jag tvingades i skolbespisningen. Men de här var det lyckligtvis ingen brunsås med skinn på...
På kvällen levererade en trevlig kille från Österby en vacker lösning på mina sopsorteringsproblem. Mer om detta inredningsbekymmer senare. I morse såg jag i tidningen att killen - Olle Löthman - är enduroåkare i världsklass.
Det känns som om jag bor mitt i världen.

Vad vore livet utan vävar?

Sitter hemma och jobbar med att uppdatera hemsidan idag. Jag älskar att vara hemma. I genomsnitt kör jag 3000 mil om året, så hemmadagarna är guld.
I marken under Dannemora pågår malmbrytning och sprängning. Det är spännande att det händer saker, även om jag inte är odelat positiv, eftersom det låter en hel del om sovringsverket. Sprängningarna stör mig inte så mycket, även om jag hoppar högt ibland, för det låter som om någon står och skjuter skarpt inne i huset. Glasrutorna skallrar och ibland gungar det till, så att spetsglasen i vitrinskåpet skört protesterar.
Plötsligt i september gick det inte att stänga köksdörren längre. Förr om åren har dörren kunnat gå trögt, för att virket svällt. Nu är det en glipa på centimetern och det blir ruskigt kallt inne. Kanske är huset på väg ner i avgrunden?
Gruvbolaget tror inte att det blivit sättningar på grund av sprängningarna, men är i alla händelser så schysst att det ska fixa så dörren går att stänga. I väntan på fixet har jag hängt upp vinterdraperierna för dörren några veckor tidigare än vanligt. Draperierna är från tiden kring sekelskiftet 1900, en daldräll vävd i blått och gult.
Den smala trasmattan på golvet är en av tre, som jag köpt på Återbruket i Tierp. Trasmattor är fint, praktiskt och värmande, även de.
Kökshandduken i blått och vitt med ett E i korsstygn har min mammas moster Magda vävt. Hon var ålderdomshemsföreståndarinna i Norberg och gifte sig Eriksson. Hennes handdukar och örngott använder jag dagligen. Mycket fick jag redan när hon levde; hemgiften hon vävt ihop själv hade räckt till en stor familj. Eftersom de bara hade ett barn och aldrig fick några barnbarn förblev det mesta oanvänt.
Klädställningen och min vigselring var det som han som skulle bli min man och jag bar hem från Antikmässan i Älvsjö i februari. På ställningen hänger dotterns skotskrutiga 1960-talscape i Stewarts tartan (den räknar vi som vår släkttartan) och hennes keps i Harris Tweed. Min sammetskappa från favoritdesignern Ewa i Walla börjar bli lite för tunn för årstiden. Snart är det dags att hämta ner de värmande, vävda vinterkläderna från vinden.

Oktober i mitt hjärta

Aouu, det är kallt idag. Fryser om nästippen där jag sitter i min arbetsstol. Det drar från väggarna och trots att kakelugnsbrasan brunnit ut och ugnen är varm har inte värmen lyckats sprida sig ut i rummet än.
Ändå är jag ganska nöjd, för jag börjar få till arbetsrummet som jag vill ha det.
När mellansonen flyttade ut ur rummet rev jag ner 70-talstapeterna och några andra lager fram till den som syns bakom datorskärmen. Tapeten lär vara från 1890-talet. Jag tycker mycket om den. Botten är ockragul och blommorna mustigt bruna i olika nyanser. Under finns en ljusblå 1870-talstapet med romber. Men i mitt arbetsrum ska det vara lite magiskt murrigt. Spegeln i svart och guld har min morfar gjort. En naivistisk pastisch på senempir. Älgen på bokhyllan kommer också från mina morföräldrars hem i Graninge. Den har fått alla fyra benen avbrutna och ditlimmade igen. Från väggarna bligar havsörnar, svanar, kärrhök och duvhök skeptiskt mot datorn. Björnen på etsningen invid kakelugnen bryr sig inte om tockna nymodigheter utan är betydligt mer intresserad av myrstacken framför sig. Duvhöken HuggBerta vaktar ytterdörren. Mer om henne en annan gång.
I hyllan under älgen står handböcker om glas, keramik, antikviteter, konst, gamla hus, formgivning, tenn, textil... det vill säga om allt det jag brinner för. Om denna min inre eld kunde överföras till en ackumulatortank skulle jag inte behöva sitta här och huttra i mitt gamla kära stöphus!