Sankte Per, alias PellePlopp, alias Stockholmarn, med andra ord min make, är alltid pigg på att åka nånstans. (Helst till Armenien, men dit har han inte kommit än. Själv nöjer jag mig med att flyga till Blåkulla till påsk.)
Det var i alla fall läge att dra till Polen 2010. Jag hade inte varit i någon "öststat" sedan muren föll, och mycket hade jag väntat mig, men inte detta underbara land, de fascinerande kontrasterna, det magiska språket som tycks bestå av mest s, c och z och som jag gärna skulle lära mig.
Veckan innan vi anlände till Warszawa störtade planet med halva den polska regeringen i Katyn. Hela Polen var i sorg och chock. Magnolian blommade. Torgen badade i blomsterkransar under de förolyckades porträtt. Chopinmusik började ljuda när man slog sig ner på någon parkbänk av slät, svart sten och blev sittande.
Redan i augusti var vi tillbaks. Denna gång i Gdansk under dominikanermarknaden. Berusande vackert, underbart, soligt, vänligt. Hansatid, prunkande jugend, Stalinkolosser och rostande jättekranar på varvet där Solidarność föddes - allt samtidigt.
En dag åkte vi till den charmerande gamla badorten Sopot och blev betagna. Hit återvänder vi nu, drygt två år senare, när de långa, breda sandstränderna för länge sedan tömts på sitt bikinimyller. Ett par pälsklädda damer och några hundra sjöfåglar njuter i stället i oktobersolen vid den vita träpiren.
 |
| Femtiotreårig dam med ullsjal och shoppingkasse. Ja, och Europas längsta träpir också därnånstans. |
 |
| Stiligt målade gjutjärnspelare bär upp trätaket över perrongen i Sopot. Precis som det ska vara. |
 |
| Villa Sedan där vi bodde i ett konstigt, men trevligt rum under takåsen. |
 |
| Mysigaste kaféet i Gdansk: Kawiarna Fimowa "W Starym Kadrze". |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar